Även om en upphandlande enhet har en förhållandevis stor frihet att själv bestämma hur en upphandling ska utformas så ska samtliga krav och villkor vara förenliga med de grundläggande upphandlingsprinciperna.
Principen om icke-diskriminering
Innebär ett förbud mot att diskriminera leverantörer på grund av deras nationalitet eller verksamhetsort. Företag från andra geografiska områden ska behandlas på samma sätt som företag från den egna orten. Den upphandlande enheten får inte ställa krav som enbart lokala aktörer känner till eller kan uppfylla. Detta gäller även om man inte förväntar sig några utländska anbud.
Principen om likabehandling
Innebär att alla leverantörer ska behandlas lika och ges samma förutsättningar. Alla måste få tillgång till samma information samtidigt. Samma regler och tidsfrister ska gälla alla, så att ingen hamnar i ett bättre läge än övriga.
Principen om ömsesidigt erkännande
Innebär att intyg, betyg och certifikat som utfärdats av behöriga myndigheter i ett EU-medlemsland ska godtas i övriga EU-länder.
Principen om öppenhet (transparens)
Kräver att uppgifter som gäller upphandlingsförfarandet inte hemlighålls, att upphandlingen annonseras offentligt och resultatet kommuniceras till alla som deltagit i anbudsförfarandet. Upphandlingsdokumenten ska vara klara och tydliga, samt skapa förutsebarhet för potentiella anbudsgivare.
Proportionalitetsprincipen
Åtgärder vidtagna av upphandlande enheter ska inte gå utöver vad som är rimligt eller nödvändigt i förhållande till upphandlingens föremål. Kraven som ställs i en upphandling måste vara effektiva, vilket innebär att de ska vara möjliga att kontrollera och ägnade att uppnå det önskade syftet. Vidare ska kraven ha ett naturligt samband med objektet och stå i proportion till det behov som ska täckas.
De allmänna rättsprinciperna inom offentlig upphandling har utvecklats av EU-domstolen och har lagstadgats i 3 § lagen om offentlig upphandling och koncession (FFS 1397/2016).